Det här med förlossningsskräck
Efter att ha läst och kommenterat Tranås-Tinas blogg där hon skriver sin förlossningsberättelse fick jag frågan av henne hur det känns nu, sådär 2 år senare.
Hur det känns?
Jo men det känns faktiskt ganska bra.
Är sjukt imponerad över vad min kropp klarade av. *klapp på axeln*
Är jag nervös inför en eventuell tvåa?
Det kan du ge dig blanka fasen på.
Min kropp är inte gjord för 4+kg-bebisar med gigantiskt huvud. (Ungens huvudomfång var vad som är helt normalt för en 2-månadersbebis)
Det har jag ärvt från mor min och brorsan fick vackert ta nödutgången.
Skulle vi ha turen att någon gång bli välsignade med ett syskon till Vandalen kommer jag kräva fler mätningar av både bebis och mitt bäcken, och visar det sig att det blir en till stor bebis så får de köra igång mig i v38 eller nåt, för jag vägrar en sådan förlossning till.
Och det lär nog bli något Aurora-samtal men överlag har jag nog bearbetat det ganska bra. När Charlie var runt halvåret hade jag en period när jag grubblade utav bara tusan och sörjde lite, men det kanske är helt normalt?
Snitt då? Njae, helst inte.
Man läker bättre en vaginal förlossning och jag har inte tid eller ro att vara halvt invalid.
Det som var läskigast sist (förutom ljudet av sugklockan som åkte i golvet - Klang!!, och att det blev sån kalabalik på slutet) var ju att jag blev så galet sjuk, och än idag vet jag inte varför.
Jag hade en sänka på över 200, normalt är väl runt 60 tror jag, och hade sådana febertoppar att jag trodde jag skulle gå åt. Jag tror fortfarande att det var därför min amning aldrig kom igång. De 3 första dagarana låg jag som ett paket ju.
En annan sak jag ska ta med mig til nästa gång är att lustgasen är absolut ett hjälpmedel, men ta för fan den ifrån mig på slutet. Jag vill minnas den där stunden av lycka när man får se sin knodd för första gången.
Med Charlie drog jag ju i mig sådana hysteriska mängder att jag var så hög att pundarna på Plattan hade fått svårt att hänga med. Det är helt blankt de där 2-3 minuterna.
Här är väl Charlie några minuter och jag har inget som helst minne av detta.
En annan sak jag ska försöka plocka med mig är att jag ska överväga en epidural. Sist var jag rädd för att den skulle göra att det drog ut på tiden, så jag är fortfarande glad att jag inte tog den med tanke på de 30 timmarna det faktiskt tog från värkstart.
Men det kanske går lite snabbare nästa gång? Eller så gör inte några extra timmar något om smärtan är avtoppad?
Well well cykelställ. Den som lever får se.
Och bara för att markera.
Nope.
Ingen tvåa på gång. ;)
Hur det känns?
Jo men det känns faktiskt ganska bra.
Är sjukt imponerad över vad min kropp klarade av. *klapp på axeln*
Är jag nervös inför en eventuell tvåa?
Det kan du ge dig blanka fasen på.
Min kropp är inte gjord för 4+kg-bebisar med gigantiskt huvud. (Ungens huvudomfång var vad som är helt normalt för en 2-månadersbebis)
Det har jag ärvt från mor min och brorsan fick vackert ta nödutgången.
Skulle vi ha turen att någon gång bli välsignade med ett syskon till Vandalen kommer jag kräva fler mätningar av både bebis och mitt bäcken, och visar det sig att det blir en till stor bebis så får de köra igång mig i v38 eller nåt, för jag vägrar en sådan förlossning till.
Och det lär nog bli något Aurora-samtal men överlag har jag nog bearbetat det ganska bra. När Charlie var runt halvåret hade jag en period när jag grubblade utav bara tusan och sörjde lite, men det kanske är helt normalt?
Snitt då? Njae, helst inte.
Man läker bättre en vaginal förlossning och jag har inte tid eller ro att vara halvt invalid.
Det som var läskigast sist (förutom ljudet av sugklockan som åkte i golvet - Klang!!, och att det blev sån kalabalik på slutet) var ju att jag blev så galet sjuk, och än idag vet jag inte varför.
Jag hade en sänka på över 200, normalt är väl runt 60 tror jag, och hade sådana febertoppar att jag trodde jag skulle gå åt. Jag tror fortfarande att det var därför min amning aldrig kom igång. De 3 första dagarana låg jag som ett paket ju.
En annan sak jag ska ta med mig til nästa gång är att lustgasen är absolut ett hjälpmedel, men ta för fan den ifrån mig på slutet. Jag vill minnas den där stunden av lycka när man får se sin knodd för första gången.
Med Charlie drog jag ju i mig sådana hysteriska mängder att jag var så hög att pundarna på Plattan hade fått svårt att hänga med. Det är helt blankt de där 2-3 minuterna.
Här är väl Charlie några minuter och jag har inget som helst minne av detta.
Men det kanske går lite snabbare nästa gång? Eller så gör inte några extra timmar något om smärtan är avtoppad?
Well well cykelställ. Den som lever får se.
Och bara för att markera.
Nope.
Ingen tvåa på gång. ;)
Kommentarer
Postat av: Sara Ahlberg
Visst lär man tänka både 300, 400 och 500 gånger innan man skaffar nästa barn, det håller jag med om! (trots att vår förlossning nog inte var riktigt lika dramatisk, nog för oss dock).
Kan säga att i vårt fall gjorde epiduralen definitivt att det drog ut på tiden, lite för att jag var dum och bad dem vänta en liten stund med det värkstimulerande också, men jag hade inte velat vara utan!! Den var absolut värd det!
Kram
Postat av: Jossie - Mamma till Edvin
Angående det här med förlossningsskräck så känner jag inte igen mig i det du skriver. Däremot de 3 första månaderna, huja mig. DET måste jag "förtränga" innan det är dags för en till bebis ;P
Sv: Attans då.. Jag som i första hand tänker mig åkpåsen just till city minin.. Jag vill gärna se den grejen som du gjort själv!
Trackback