jessa

Check.

Japp.

Mitt första delmål är nu uppnått.

-3kg.
De senaste veckorna har varit oerhört sega, och det har varit ovanligt envisa kilon.

Men som sagt.. Jag brukar ha lätt för att tappa under veckorna, och sedan kommer helgen.
Och i helgen är det Köpenhamn med hotell.

Men jag får göra det bästa av det och göra smarta val.

Men nu ska jag klappa mig på axeln och vara glad för de här 3 kilona!

Ja det gör det!

Men jag ropar inte hej förrän jag är över ån, och det är snarare ett mindre världshav jag ska över så det tar nog ett tag, men ändå!

Träningen fungerar riktigt bra just nu!

Passet jag fick av PT:n Sebastian är överlöjligt svettigt men jag gör det!
Och det kännnnnnnns =)

Nu ska jag strax iväg på dagens pass, och den här veckan ska det tränas tis-ons-tors-fre. Igår var mini-Sats stängt så då fick det bli en promenad istället, men all motion är motion!

Nu tar jag en dag i taget, och gör mitt bästa utan att tänka på resten av veckan, och allt fläsk jag har kvar att bli av med.

En dag i taget...

Igår blev jag lite känslosam.

Vi hade gått och lagt oss och började prata lite om Charlie, och jag insåg att det redan gått 7 månader sedan han kom till oss.
Herregud.
Tiden går så fort...

Vår lilla Pajk.

Det är lite roligt egentligen.. Känns som han får ett nytt smeknamn varje månad.

Pyret
Charlie-Banan
Bananen
Bananski
Curry-byxan
Mini-kulan
Pajken

7 månader sedan förlossningen.

Den blev jag påmind om när jag såg "Unga mödrar" i morse.
De där primalskriken man inte har någon kontroll över.
Gutturala hemska ljud som bildas i magen och färdas via ryggraden upp till munnen där de vrider sig ut, och man undrarvem/vad det är som låter. Är det jag?

Jag kan tänka mig att göra om det igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.

Det var hemskt och underbart, men framförallt en sån riktig kick.
Att känna att man klarar av en sån sak, att känna hur kroppen fullkomligt tar över ens sinnen och kör över all logik.

Den här veckan ska det ske.

Vårt liv ska styras upp.

Så mycket som ligger på To-Do-listan nu så jag blir helt tokig.

Banker ska ringas, försäkringar ska tecknas, facket ska kontaktas, den helt otroligt gigantiska tvätthögen ska tvättas.
Hela högen.
Inte bara "det mesta". ALLT.

Jag hatar att ringa vuxen-samtal och sköter det mesta med mail om jag kan.
En del samtal måste man ju dock ringa.
Dessa skjuter jag gärna alltid upp till imorgon, men det går ju inte hur länge som helst, och det är alltid skönt när det blir gjort.

Så man kan väl säga att jag fasar för veckan, men längtar tills allt är fixat!

Fy.

Nu har jag haft 2 riktigt jobbiga kvällar.

Jag vill äta.
Allt.
Jag känner smaker på min tunga, ser bilder på min näthinna.
Choklad, glass, kakor.
Men faktiskt även frukt, körsbär och jordgubbar.

Hej jag heter Jessica och jag är tillfrisknande matmissbrukare.
Typ.

Tur att Charlie somnar hyfsat tidigt och att jag är pank...

Jag vet inte varför, men det är alltid på kvällarna mitt sug kickar in.
Eller jag vet väl egentligen.
Jag är helt enkelt uttråkad, och den lille djävulen i huvudet sätter igång.

Har börjat inse att det här är något jag förmodligen kommer få kämpa med hela mitt liv.

Jag sitter på en utbildning proppad med näringslära och livsmedelskunskap, och ändå misshandlar jag mig själv så här.
Jag vet ju precis hur man ska äta för att kroppen ska må bra, varför är det då så svårt att få hjärnan att inse det?

Men ändå.
Så mycket bättre det har blivit.

Innan jag fyllde 23 föll jag för den lille djävulen flera gånger i veckan, nu är det bara någon gång i månaden han sätter igång därinne.

Men då är det jobbigt.
Jag kollar i kyl och skafferi flera gånger för att se om det uppenbarat sig något nytt gott där sen sist jag kollade. Jag pustar ut kl 21 för då stänger ICA på hörnet.
Då har jag klarat kvällen.

Det här är personlilgt, men skriver jag om det så erkänner jag ju problemet för mig själv iaf.

Jag försöker så febrilt hitta en väg som fungerar långsiktigt för mig.

Folk tipsar om både det ena och det andra.
LCHF, Herbalife, Sekten, Atkins, GI..  Men det samtliga dieter har gemensamt är att det är i princip hälsofarligt att följa dem livet ut.

Jag kan inte leva utan kolhydrater.
Jag har testat.
Jag blev dum i huvudet. Tappade ord och meningar. Hjärnan var sååå slö.

Att sitta och käka vispgrädde och bacon till frukost.. Det säger väl sig själv att kolesterolet inte mår toppen av det?

Pulver och soppor.
Funkar bra i 3 veckor.
Sen börjar man äta igen och så är man tillbaka där man började.


Det enda som har fungerat för mig är ju Sekten, då var jag 23 och gick ner 25 kg på 5 månader.
Men det var iofs inte heller bra.
Jag var ju manisk.

Nu är kroppen annorlunda.
Jag är ingen ung flicksnärta som jobbar 16 timmar/dygn längre.
Jag är en snart 30-årig småbarnsmorsa.
En sak jag kan säga av erfarenhet är att det är lättare att gå ner i vikt när man är 20 än när man är 30.

Jag vill hitta en medelväg!
Jag vet ju hur.
Enkel matematik.
Gör av med mer än du stoppar i dig.
Stoppa i dig bra mat, vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Träna bra och regelbundet.

Men var hittar jag tiden och kraften?
Och pengarna?

Gudarna ska veta att det är billigare att äta onyttig skitmat än att äta sunt.
Absurt egentligen.
Tro fan att låginkomsttagare är fetare än höginkomsttagare.
FulFalu 19.90.
FinFalu 49.90.

Oj, nu låter det här idiotseriöst, och på ett sätt är det väl det, men samtidigt inte.
Inte direkt så att jag sitter på kvällarna och trycker i mig 5000kcal och har kakgömmor i troslådan.

Jag är bara förtjust i mat och har ätit till mig en övervikt som jag inte trivs med.

Precis som många andra i vårt lilla land.

Oj!!

haha, gårdagens inläggsregn resulterade i nytt rekord unika läsare!
30 stycken minsann!
(mohahaha, Snart ikapp Katrin å andra bigbloggers.. )

Jag har aldrig brytt mig om statistiken, men visst är det roligt!

Men..
Vilka är alla??

Ja det var ju det här med gröten.

Vi har kört Sempers gröt till Charlie och han gillar den. (Nestlés är kisskass)
Jag med.
Den är god, luftig och lätt att röra ut.
Den kostar ca 35:- för 16 portioner.
Charlie äter knappa 1,5 port.
Då är det ca 10 portioner.
Han äter det både morgon och kväll.
Då räcker ett paket 5 dagar.
30 dagar per månad i snitt.
Det blir 6 paket.
Vilket blir 210 kr/månaden.
För Gröt!
En morgon var gröten slut.
Jag hade varit klantig, glömsk eller lat och inte införskaffat ny.

What to do, What to do??

Ner med havregrynen (vanliga, inte fiberberikade), hällde upp nån deciliter i mixern och drog på för fulla muggar.
Mätte upp ca 3 msk havremjöl/finfördelade gryn, och lika mycket vatten.
In i micron, röra ofta.
När det var lagom tjockt drog jag ner lite hemkokt aprikospure.

Och som han åt!
Den blev lite klabbigare än fin-gröten, men han brydde sig inte nämnvärt.


Ett paket havregryn kostar högt räknat 15 pix.
Det är 1 kg.

Jag pallar inte ens att räkna på det, för det är så uppenbart ändå.

Så här har jag gjort i typ 2 veckor nu, och fortfarande är havregrynspåsen mer än halv.

Visst, Fin-gröten är vitaminberikad, men så länge jag ger Charlie en varierad och välbalanserad kost får han i sig det ändå.

vs.

Är jag snål?
Jag hoppas inte det, utan vill snarare kalla mig ekonomisk.
Jag gillar inte att betala för luft eller saker man inte kan använda.

När jag köper blomkål tar jag alltid bort större delen av de miljoner blad de lämnar runt huvudet. Varför ska jag betala kilopris för dem? Ibland är det mer blad än blomkål.

Är purjolöken risig längst ut vrider jag av det.

Köper jag sparris i bunt, och ser att de börjat torka i nederdelen lägger jag dem på vågen för att kolla så att vikten stämmer. Står det 250g vill jag ha hem 250 gram sparris, inte 170g.
Så då tar jag de fina, och plockar från andra buntar oxå, lägger allt i en påse tillsammans med omslagspappret till en bunt. Jag betalar ju för 250 g sparris. Jag vägrar kompromissa med sådant.
Man väljer ju omsorgsfullt sina lösviktsäpplen, så varför inte göra så med allt?




Okej.
Jag hör hur jag låter.

Som en jävla ekonominazist.

Men ändå... =)

Jag hatar det.

Vi har haft ett jäkla slit med det, det har jag inte hymlat med.
Men vi fixar det!
Vilket jag är jävligt stolt över.

Ett tag hade vi tillsammans in ungefär vad en vanlig svensson drar in. ca 16.000.
Vi hade en total boendekostnad (avgift till Brf, ränta och amorteringar) på ca 9000 i månaden. Galet vi vet, men räntan låg på 5,2% när vi köpte lyan.

Normalt med övriga räkningar såsom mobil, el, bensin, bilen, mat och dyl.

Ibland har vi åkt upp till Tranås, och då ligger soppan på ca 800:- men det får det vara värt. Dock blir det nog inte lika ofta under höstan tyvärr.

Jag blev en budget-galning.
Jag skrev och skrev.
Räknade och räknade.

Jag blev en storkoks-bitch.
Lagade enorma mängder billig mat och frös in.

Jag har börjat baka bröd.

Jag kör på hemkört till Charlie.
Har till och med testat att göra egen gröt till honom, och herregud killen älskar den. Det här får jag nog ta i ett eget inlägg sen.. haha!


Och det har funkat.

Och nu verkar det som vi äntligen får lite lön för mödan.

Christians jobb må bestå av idioti-tider såsom 19-07 då och då, men det ger pengar.
Räntan på lånet sjönk, och vi är fria att binda ett nytt avtal. (Ska bara sondera bankterrängen först.)
Vi fick tillbaka en hel del på skatten, så nu har vi ett buffert-konto till oförutsedda händelser.

I Juli såg det ut som vi äntligen skulle vara ikapp med allt och kunna börja spara till Thailand och annat.

Men sen kom då Försäkringskassan och ställde till det lite.
De hann inte handlägga om min förlängda föräldraledighet under de 30 dagar det skulle ta, så jag fick ut 2300 för de sista dagarna i Maj.
Tack för den.

Visst, jag får dem i Juli men då har jag tagit 2 veckors semester, och de pengarna kommer i sin tur i Augusti.
Så vi ligger fortfarande ett steg bakom.

Men i Augusti.
Då jävlar.

I söndags fanns det ju bara ett ställe att ta vägen.
Till stranden!!

Men vilken?

Ribban?
Gillar´t men lite bökigt med vagnen, och lite vääääl långgrunt.

Sibbarp?
Hade inte varit där nån gång och ville inte chansa.
(Dock var vi där idag för att kolla läget, och där blir det nog en dag eller sju framöver)

Klagshamn?
Fint, men lite långt.

Så vad tusan.
Vi drog till Ystad. (För det är ju inte så långt haha)

Lite längre, men mötte upp svärpäronen och Louise, och den stora fördelen med att kunna fjantbada tillsammans med Finaste fanns helt plötsligt. 

Vi åkte till Mossbystrand, en bit utanför Ystad mot Svarte... Jag hade aldrig varit där, men det var jättefint! Lite bök med vagnen som vanligt, men inte värre än att det gick.
Upp med Charlies strandtält, blåsa upp barnpoolen och fylla den med vatten. Placera ett stycke barn i poolen i skuggan av tältet, och sedan landa på handduken... Häääääärligt.

Enorma vågor, vilket var underbart.

Att jag såg ut som en kokt signalkräfta när jag kom hem var det nästan värt. 
Lite störigt att det sitter en jävla rosett på bikinibh:n mellan boobsen bara, då jag har numera en rosett på huden.
(Note to self: Klipp bort rosettfanskapet)

Charlie har svårt att vara stilla.
Han gillar inte att leka med en sak i taget.

Då blir det såhär.

Japp.

Jag har massor att blogga om, men min hjärna kopplar ur när termometern visar på 25+.
Och det kan man ju säga att den gjort de senaste dagarna.. Puh.

Men ska försöka få iväg några inlägg nu ikväll.
Det är ju nästan svalt. (sarkasm på oerhört låg nivå)

Charlie lär sig nya rafflande saker mer eller mindre varje dag nu.

Han är en smuuuula mindre lättroad skulle man kunna säga...
Innan var han nöjd med att sitta i gåstolen i en mindre evighet för att sedan ligga i babygymmet ytterligare en evighet.

Så är det inte längre.

Nu är det 5-minutersgräns som gäller.
I allt.

En leksak max 5 minuter, sedan är det dags för en ny.
Gåstolen max 5 minuter.
Ligga på mage max 5 minuter.
Ligga på rygg helst inte alls.

Sitta är skoj.
Tills han ramlar.

Mina eller Christians nycklar är jätteroliga.
Tills han slår sig i huvudet med dem.



Innan fick jag ganska mycket gjort under dagarna, men näe... Inte längre.

För nu måste jag ju leka.

Och sjunga.

Och kittlas.

Och prutta med munnen.

Och snurra runt-runt-runt.

Och fuldansa.


Men vad gör det?

När han skrattar så han kiknar gör det ingenting att det finns disk att ta hand om.


Han är ju vår lilla solstråle, och varje minut kvalitetstid jag har med honom är dyrbarare än något annat!!

..ville jag bli arkeolog.

Eller bibliotikarie.

Eller astonaut.

Eller professor. (en sån med grå lång tvinnad mustasch)

Eller privatdetektiv.

Eller journalist.


Jag blev kock.

Varför?
Ärligt talat?
Jag vet inte.

Pappa är kock.
Brorsan är kock.

Man kan nog säga att jag har det i blodet.

Men sanningen??

Jag ville gå Media, sökte och kom in.
Jublande glad.
En liten stund.

Jag var 15 år, osäker på mitt eget värde och tveksam till min egen kapacitet.
Sedan början på 2a klass hade jag fått hör saker från ett par mina klasskamrater som inte var speciellt snälla, och till slut tar man åt sig, oavsett hur mycket skinn på näsan man har.
Mot slutet av högstadiet var det snarare så att jag inte fanns.
Det jag sa spelade ingen roll, och enda gången jag var OK var om någon behövde hjälp med något skolarbete.

Den där dagen när intagningsbeskedet kom insåg att jag inte stod ut en sekund till med någon som nedvärderade mig och inte accepterade mig för den jag var.
3 år till på gymnasiet med folk som jag avundades och som inte såg mig?
No way.

Jag tackade nej, och valde mitt andraalternativ.
Min B-plan.
Det jag visste att jag var grym på, men som inte var någon utmaning för mig.

Jag gled igenom gymnasiet.
Utan att jobba för det ett dugg.

Det kan jag såklart ångra idag, men då var jag en vilsen tonåring.
Hur kan man kräva av dagens ungdomar att de ska veta vad de vill jobba med om 5 år,när de oftast inte ens vet vilka de själva är??

I min nya klass kände jag inte någon.
Jag visste vilka vissa var.

Den coola tjejen som var ihop med han den där, och de brukade spela golf i caféet.

Han den där i min parallellklass som gick samma matte som mig. Han skrev av mig och fick bättre betyg för att han kunde konsten att snacka.

Min kusins granne.

Min kusins grannes kompis.

Och så  han. Han den där som satte igång stenens rullning i 2an. Han som bytte skola i 3an. Som jag kastade en sten i huvudet på efter att han kallat mig "Fett-Maja" en gång för mycket.


Åren gick.
Jag fann mig själv.
Och jag fann andra.

Den coola tjejen och kusinens grannes kompis är idag mina två bästa vänner, trots att vi inte umgicks alls under gymnasieåren.

Han den där i min parallellklass och jag har delat mycket genom åren.

Och han som jag kastade sten på? Han var också bara en vilsen liten skit som gav sig på andra för att imponera. Han blev en helt okej kille han oxå.


Livet springer iväg och man vet aldrig vilka vändningar det tar.




Men jag blir nog aldrig arkeolog.