Houston, we have a problem.
Jag har så sjukligt mycket att blogga om.
Kommer på nya inlägg hela tiden!
Men när ska jag hinna?
Och hur tusan ska jag hinna sen när jag börjar jobba??
Men det är 30 dagar tills dess så jag ska försöka få ner några av min funderingar iaf.
Med start imorgon.
Kram på er!
Kommer på nya inlägg hela tiden!
Men när ska jag hinna?
Och hur tusan ska jag hinna sen när jag börjar jobba??
Men det är 30 dagar tills dess så jag ska försöka få ner några av min funderingar iaf.
Med start imorgon.
Kram på er!
Gungeligung
Gungeligung
Nu kom den! Vår lilla fjant ska börja förs...
Nu kom den! Vår lilla fjant ska börja förskolan! Dags att återvända till verkligheten utanför mammalandbubblan nu då!
Att skjuta sig själv i foten.
Jodå det blev så igår.
Efter gårdagens inlägg om nattskräck och att vi skulle hålla hans sovrutiner så, så sket sig allting.
Han vägrade somna på förmiddagen.
Sov 1 ynka timma mellan 12-13, coh sen var han vaken.
18:45 var han helt utslagen och 21:45 vaknade en lilten pojke gallskrikandes.
Fast jag är liiite osäker på om det var skräcken igår...
Han var lite för medveten om sitt skrikande och vägrade ta nappen, precis som om han birit sig i tungan eller kinden eller nåt.
Men å andra sidan vägrar han ta nappen under skräckanfallen oxå. Och tidsmässigt stämmer det ju.
Summan av kardemumman är att såfort vi fipplar med hans sovtider så blir det så här.
90% av gångerna.
Dags att plocka fram sömndagboken igen och faktiskt komma ihåg att fylla i den varje dag.
Efter gårdagens inlägg om nattskräck och att vi skulle hålla hans sovrutiner så, så sket sig allting.
Han vägrade somna på förmiddagen.
Sov 1 ynka timma mellan 12-13, coh sen var han vaken.
18:45 var han helt utslagen och 21:45 vaknade en lilten pojke gallskrikandes.
Fast jag är liiite osäker på om det var skräcken igår...
Han var lite för medveten om sitt skrikande och vägrade ta nappen, precis som om han birit sig i tungan eller kinden eller nåt.
Men å andra sidan vägrar han ta nappen under skräckanfallen oxå. Och tidsmässigt stämmer det ju.
Summan av kardemumman är att såfort vi fipplar med hans sovtider så blir det så här.
90% av gångerna.
Dags att plocka fram sömndagboken igen och faktiskt komma ihåg att fylla i den varje dag.
Sömnprioritering och nattskräck
Ibland undrar jag hur jag tänker..
Charlie är inne i en period nu när han sover ruggigt bra. Han är lätt att söva, även om han fortfarande inte kan somna i egen säng, men vi ska börja jobba lite mer aktivt med det nu också.
Igår somnade han 18:45 och sov fram till 05:45 med en enda liten nappistoppning när vi gick och lade oss! Det är ju för tusan 11 timmar.
Han blir lite störd när vi kommer in och stökar, men det finns inte så mycket att göra åt den saken.
Problemet är väl snarast att jag är halvdöd sådär tidigt på morgonen, men det handlar ju om proriteringar.
Hade jag varit lite smart hade jag ju gått och lagt mig runt 21-22 och då fått 7-8 härliga sömntimmar, men icke.
Jag läser.
Och lääääser.
Å så läser jag lite.
Eller ser en film.
Eller tar igen lite serier.
Men senast 23.30 brukar vi ändå gå och lägga oss så sömnen räcker faktiskt ändå.
Jag är bara så gaaaalet morgontrött.
Dagtid sover han två perioder. Ca9-10 och 13.30 -15.00 ungefär. Det fungerar bra, så det får vara så nu tills han börjar på dagis.
Nattskräcken då?
Jo, den kommer och går.
Förra veckan hade han två attacker.
Nu kommer de nästan alltid 2-2,5 timmar efter att han somnat, vilket verkar stämma bra med REM-sömnsteroin. Det som händer vid nattskräck är att hjärnan klyddar till det när den ska gå från djupsömn till lättsömn, och det blir som en liten kortslutning i hjärnan. En liten störning som yttrar sig som så att vår lilla älskling börjar skrika hysteriskt, är okontaktbar, och stel som en pinne i kroppen.
Skriken är outhärdliga..
Första gången blev jag så jäkla rädd. Trodde han hade lyckats bryta foten mellan spjälorna eller något.
På bvc fick jag bara höra att det var mardrömmar, men jag kände på mig att det där hysteriska inte bara var mardrömmar. Det hade han ju också, men det var ju mer att han låg och gnydde och snyftade lite ibland. Nattskräcken kommer verkligen från ingenting till 100 på typ en sekund.
Han tittar, men man ser att han liksom inte är där. Attackerna håller i sig allt från 5 min till en halvtimma, och det är fruktansvärt.
Nu kan jag hålla mig ganska lugn och vyssar och sjunger försiktigt i hans öra, men det hjälper föga. En del säger att man inte ska plocka upp de små, utan låta det gå över, men jag kan inte bara sitta och titta på när han spänner sig som en fiol och skrikerskrikerskriker. Jag vill ju få honom att känna sig trygg.
Helt plötsligt går det över och man ser hur ljuset tänds i ögonen igen. Han verkar inte må dåligt av det efteråt.
Tydligen är det vanligast att nattskräck kommer när de är i 3årsåldern, men även yngre barn drabbas. Jag tror Charlie bara var 6-8 veckor första gången. Jag är iaf glad att det inte är som när han var en liten spädis och kunde få attackerna när som helst på natten... Runt 02 var vanligast då, eftersom han oftast åt runt 23.30. Snacka om att man blev livrädd när man rycks ur sömnen av ett hysteriskt avgrundsskrik från sin lille palt.
När de blir äldre yttrar det sig mer som fruktansvärda drömmar, och barnen pratar ofta samtidigt. Det kan växa bort med åren, eller så övergår det i sömngång.
Vi får väl se hur det utvecklas med åren.
Nu... Kaffe!!!
Pöss på er.
.
Charlie är inne i en period nu när han sover ruggigt bra. Han är lätt att söva, även om han fortfarande inte kan somna i egen säng, men vi ska börja jobba lite mer aktivt med det nu också.
Igår somnade han 18:45 och sov fram till 05:45 med en enda liten nappistoppning när vi gick och lade oss! Det är ju för tusan 11 timmar.
Han blir lite störd när vi kommer in och stökar, men det finns inte så mycket att göra åt den saken.
Problemet är väl snarast att jag är halvdöd sådär tidigt på morgonen, men det handlar ju om proriteringar.
Hade jag varit lite smart hade jag ju gått och lagt mig runt 21-22 och då fått 7-8 härliga sömntimmar, men icke.
Jag läser.
Och lääääser.
Å så läser jag lite.
Eller ser en film.
Eller tar igen lite serier.
Men senast 23.30 brukar vi ändå gå och lägga oss så sömnen räcker faktiskt ändå.
Jag är bara så gaaaalet morgontrött.
Dagtid sover han två perioder. Ca9-10 och 13.30 -15.00 ungefär. Det fungerar bra, så det får vara så nu tills han börjar på dagis.
Nattskräcken då?
Jo, den kommer och går.
Förra veckan hade han två attacker.
Nu kommer de nästan alltid 2-2,5 timmar efter att han somnat, vilket verkar stämma bra med REM-sömnsteroin. Det som händer vid nattskräck är att hjärnan klyddar till det när den ska gå från djupsömn till lättsömn, och det blir som en liten kortslutning i hjärnan. En liten störning som yttrar sig som så att vår lilla älskling börjar skrika hysteriskt, är okontaktbar, och stel som en pinne i kroppen.
Skriken är outhärdliga..
Första gången blev jag så jäkla rädd. Trodde han hade lyckats bryta foten mellan spjälorna eller något.
På bvc fick jag bara höra att det var mardrömmar, men jag kände på mig att det där hysteriska inte bara var mardrömmar. Det hade han ju också, men det var ju mer att han låg och gnydde och snyftade lite ibland. Nattskräcken kommer verkligen från ingenting till 100 på typ en sekund.
Han tittar, men man ser att han liksom inte är där. Attackerna håller i sig allt från 5 min till en halvtimma, och det är fruktansvärt.
Nu kan jag hålla mig ganska lugn och vyssar och sjunger försiktigt i hans öra, men det hjälper föga. En del säger att man inte ska plocka upp de små, utan låta det gå över, men jag kan inte bara sitta och titta på när han spänner sig som en fiol och skrikerskrikerskriker. Jag vill ju få honom att känna sig trygg.
Helt plötsligt går det över och man ser hur ljuset tänds i ögonen igen. Han verkar inte må dåligt av det efteråt.
Tydligen är det vanligast att nattskräck kommer när de är i 3årsåldern, men även yngre barn drabbas. Jag tror Charlie bara var 6-8 veckor första gången. Jag är iaf glad att det inte är som när han var en liten spädis och kunde få attackerna när som helst på natten... Runt 02 var vanligast då, eftersom han oftast åt runt 23.30. Snacka om att man blev livrädd när man rycks ur sömnen av ett hysteriskt avgrundsskrik från sin lille palt.
När de blir äldre yttrar det sig mer som fruktansvärda drömmar, och barnen pratar ofta samtidigt. Det kan växa bort med åren, eller så övergår det i sömngång.
Vi får väl se hur det utvecklas med åren.
Nu... Kaffe!!!
Pöss på er.
.
En annan prestation!
Nämner jag min ena svägerska får jag ju nämna min andra!
Vilka fantastiska kvinnor jag har i min omgivning..
Brorsans donna har även hon en rejäl förvandling i ryggen.
Med bra mat, jävlar anamma så det står härliga till och en skön syn på livet har hon förändrat sig till oigenkännlighet hon oxå.
Bilderna har jag snott rakt av från FB utan att fråga =) Men hoppas såklart på godkännande även från det hållet.
I början...
Efter ett tag...
...och nu!!
Halva tjejen borta även här!
Men med en såhär vinnande personlighet är det klart att man kan förflytta berg om man vill!!
Vilka fantastiska kvinnor jag har i min omgivning..
Brorsans donna har även hon en rejäl förvandling i ryggen.
Med bra mat, jävlar anamma så det står härliga till och en skön syn på livet har hon förändrat sig till oigenkännlighet hon oxå.
Bilderna har jag snott rakt av från FB utan att fråga =) Men hoppas såklart på godkännande även från det hållet.
I början...
Efter ett tag...
...och nu!!
Halva tjejen borta även här!
Men med en såhär vinnande personlighet är det klart att man kan förflytta berg om man vill!!
Det här med vikthets.
Jag var 14 år när jag började jaga kilon.
Sen dess har jag aldrig slutat.
Mer än halva mitt liv.
Tänk vad några kommentarer i skolan kan ställa till med.
Och då var jag ju inte ens tjock.
Det blev jag ju av tröstätandet jag ägnade mig åt när jag deppade över de där kommentarerna.
Det är ju sorgligt hela vägen in i betongen.
Tragiskt till och med.
På 15 år har jag inte känt mig helt nöjd med min kropp en enda dag.
(Det skulle varit under graviditeten i så fall, och efter förlossningen. Inte för den var snygg, utan för den höll ihop. Nästan iaf.)
Jag är inne i en period just nu där jag bara känner hopplöshet.
Jag har verkligen varit noga med kosten, och försökt träna när jag fått för lilleman, men det händer inte ett skvatt. Nåt kilo ner kompenseras snabbt som attans av nåt kilo upp.
Suck.
Jag har ju för fan till och med börjat springa. Sammanlagt har jag sprungit strax över 15 mil sen jag köpte löparskorna.
Innan dess hade jag sprungit max en halvmil på en hel livstid.
Nu tjurar jag ihop och säger som en fyraåring att det är inte rättvist!
Den krassa verkligeheten är att dagen efter förlossningen vägde jag 4-5kg mindre än nu.
4-5 kg mindre än när jag blev gravid. Så jag väger exakt lika mycket som när jag blev gravid. Min kropp verkar vara inställd på den här vikten, och verkar vara fastlimmad där.
Förjävla störigt.
Jag är sjukligt avundsjuk på alla smala människor som kan äta vad de vill, skita i att träna och inte gå upp mer än 12 gram på ett år.
Jag vet att min kropp är stark, har bra värden och mår bra, men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i det just nu.
Jag vill kunna köpa vilka kläder jag vill, känna mig sexig som en pinuppa och strutta runt i en liten bikini i sommar.
Ytlig?
Absolut.
För tillfället känns det som att kroppen kan vara rostig som fasen på insidan, bara jag får känna mig nöjd med utsidan en enda dag.
Slippa känna ångest över att hoppa över gymet nån dag, kunna köpa en Jappjävel och njuta av den utan att repetera i huvudet att det får bli en lite längre löprunda ikväll, kunna dricka ett glas rött utan att se den blinkande neonskylten "120 kaolorier".
Men jag tänker inte ge upp.
Att jag vill kunna göra allt det där är tillräcklig motivation för fortsätta kämpa.
Sen dess har jag aldrig slutat.
Mer än halva mitt liv.
Tänk vad några kommentarer i skolan kan ställa till med.
Och då var jag ju inte ens tjock.
Det blev jag ju av tröstätandet jag ägnade mig åt när jag deppade över de där kommentarerna.
Det är ju sorgligt hela vägen in i betongen.
Tragiskt till och med.
På 15 år har jag inte känt mig helt nöjd med min kropp en enda dag.
(Det skulle varit under graviditeten i så fall, och efter förlossningen. Inte för den var snygg, utan för den höll ihop. Nästan iaf.)
Jag är inne i en period just nu där jag bara känner hopplöshet.
Jag har verkligen varit noga med kosten, och försökt träna när jag fått för lilleman, men det händer inte ett skvatt. Nåt kilo ner kompenseras snabbt som attans av nåt kilo upp.
Suck.
Jag har ju för fan till och med börjat springa. Sammanlagt har jag sprungit strax över 15 mil sen jag köpte löparskorna.
Innan dess hade jag sprungit max en halvmil på en hel livstid.
Nu tjurar jag ihop och säger som en fyraåring att det är inte rättvist!
Den krassa verkligeheten är att dagen efter förlossningen vägde jag 4-5kg mindre än nu.
4-5 kg mindre än när jag blev gravid. Så jag väger exakt lika mycket som när jag blev gravid. Min kropp verkar vara inställd på den här vikten, och verkar vara fastlimmad där.
Förjävla störigt.
Jag är sjukligt avundsjuk på alla smala människor som kan äta vad de vill, skita i att träna och inte gå upp mer än 12 gram på ett år.
Jag vet att min kropp är stark, har bra värden och mår bra, men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i det just nu.
Jag vill kunna köpa vilka kläder jag vill, känna mig sexig som en pinuppa och strutta runt i en liten bikini i sommar.
Ytlig?
Absolut.
För tillfället känns det som att kroppen kan vara rostig som fasen på insidan, bara jag får känna mig nöjd med utsidan en enda dag.
Slippa känna ångest över att hoppa över gymet nån dag, kunna köpa en Jappjävel och njuta av den utan att repetera i huvudet att det får bli en lite längre löprunda ikväll, kunna dricka ett glas rött utan att se den blinkande neonskylten "120 kaolorier".
Men jag tänker inte ge upp.
Att jag vill kunna göra allt det där är tillräcklig motivation för fortsätta kämpa.
Fjolårets prestation!
Jag har nämnt henne tidigare i bloggen, min kära svägerska.
Hon är fantastisk.
Och så jävla stark.
Inte många hade fixat det hon gjort, dessutom på egen hand, och med ett jävlar anamma vi alla undrar var det kom ifrån.
Inga mode-dieter a´la lchf, GI, Viktväktarna, Iso-diet å allt vad det heter.
Det som är så häftigt med Louise är att hon gjort det på det hårda sättet.
Det rätta sättet.
Dvs kalorier in vs. kalorier ut.
Tränat stenhårt och skött kosten, fast även unnat sig goda grejer med jämna mellanrum.
Så som alla borde göra helt enkelt.
Så som jag oxå borde göra, men jag hittar inte drivkraften riktigt..
Mer om det senare.
Det här inlägget är en hyllning och kärleksförklaring till någon som visar att tamejfan allt är möjligt.
Utan magsäcksoperationer och pulverdieter.
Hon är i mål nu.
Helt jävla otroligt.
Fest hemma hos Louise -08.
Ganska långt innan hon satte igång, men har inga bra bilder från sommaren -09.
Vem kan tro att den här tjejen ska springa Göteborgsvarvet?
Knappt ett år senare, Nyårsafton -09/-10.
Ett par månader efter att hon börjat träna och nybliven faster =)
Julafton -10.
Nästan halva tjejen väck.
Och den här tjejen SKA springa Göteborgsvaravet.
Sisådär 17 månader tog det, men vilken sjuhelvetes resa hon gjort.
Älskade svägerska.
Resan var lång och svår, och det är ju inte över för man går i mål.
Det är ett jäkla slit att lära sig leva ett normalt liv efter en sådan här grej.
Men du fixar det.
Det vet jag.
Du har ju redan gjort det omöjliga <3
Blir du arg på mig för detta så hoja till, så tar jag bort bilderna, promise.
Jag är ju bara så jäääääävla stolt över dig!!!
( å en liiiten smula avundsjuk ;) )
Lavv jo!
Hon är fantastisk.
Och så jävla stark.
Inte många hade fixat det hon gjort, dessutom på egen hand, och med ett jävlar anamma vi alla undrar var det kom ifrån.
Inga mode-dieter a´la lchf, GI, Viktväktarna, Iso-diet å allt vad det heter.
Det som är så häftigt med Louise är att hon gjort det på det hårda sättet.
Det rätta sättet.
Dvs kalorier in vs. kalorier ut.
Tränat stenhårt och skött kosten, fast även unnat sig goda grejer med jämna mellanrum.
Så som alla borde göra helt enkelt.
Så som jag oxå borde göra, men jag hittar inte drivkraften riktigt..
Mer om det senare.
Det här inlägget är en hyllning och kärleksförklaring till någon som visar att tamejfan allt är möjligt.
Utan magsäcksoperationer och pulverdieter.
Hon är i mål nu.
Helt jävla otroligt.
Fest hemma hos Louise -08.
Ganska långt innan hon satte igång, men har inga bra bilder från sommaren -09.
Vem kan tro att den här tjejen ska springa Göteborgsvarvet?
Knappt ett år senare, Nyårsafton -09/-10.
Ett par månader efter att hon börjat träna och nybliven faster =)
Julafton -10.
Nästan halva tjejen väck.
Och den här tjejen SKA springa Göteborgsvaravet.
Sisådär 17 månader tog det, men vilken sjuhelvetes resa hon gjort.
Älskade svägerska.
Resan var lång och svår, och det är ju inte över för man går i mål.
Det är ett jäkla slit att lära sig leva ett normalt liv efter en sådan här grej.
Men du fixar det.
Det vet jag.
Du har ju redan gjort det omöjliga <3
Blir du arg på mig för detta så hoja till, så tar jag bort bilderna, promise.
Jag är ju bara så jäääääävla stolt över dig!!!
( å en liiiten smula avundsjuk ;) )
Lavv jo!
Vår lilla Vandal har fyllt år!
Herrejisses vad tiden flyger iväg.
Det är redan mer än en månad sen han fyllde 1 år.
Ett helt år sedan den där lustiga julen med all snö, värkar, sugklockor och lustgas.
Ett helt år sedan han kom.
Det känns som han alltid funnits.
Hur var livet innan dess?
Fast nu när jag tänker efter, så minns jag det livet oxå =)
Festivaler, konserter, utgångar...
Ahhhh. Those were the days.
Då.
Nu är nu, och det är oxå fantastiskt.
Paketöppning på morgonkvisten 23/12
En alldeles egen Iggle-Piggle!!
Tåååårta!!
Nom-nom-nom!
Kladdiga chokladbottnar, hallonmousse och dumlefluff samt grädde.
Stort paket! En Volvobil från farmor å farfar.
Kanske finast av allt?
En Single Barrel 9 Year Bowmore Single Malt, en av 362 existerande flaskor.
Den ska han få smaka på sin 18-årsdag.. =)
Jag grät en skvätt när jag läste baksidan av träasken..
(klicka på bilderna så ser ni bättre)
Det är redan mer än en månad sen han fyllde 1 år.
Ett helt år sedan den där lustiga julen med all snö, värkar, sugklockor och lustgas.
Ett helt år sedan han kom.
Det känns som han alltid funnits.
Hur var livet innan dess?
Fast nu när jag tänker efter, så minns jag det livet oxå =)
Festivaler, konserter, utgångar...
Ahhhh. Those were the days.
Då.
Nu är nu, och det är oxå fantastiskt.
Paketöppning på morgonkvisten 23/12
En alldeles egen Iggle-Piggle!!
Tåååårta!!
Nom-nom-nom!
Kladdiga chokladbottnar, hallonmousse och dumlefluff samt grädde.
Stort paket! En Volvobil från farmor å farfar.
Kanske finast av allt?
En Single Barrel 9 Year Bowmore Single Malt, en av 362 existerande flaskor.
Den ska han få smaka på sin 18-årsdag.. =)
Jag grät en skvätt när jag läste baksidan av träasken..
(klicka på bilderna så ser ni bättre)
Major Update.
Nu kommer den.
Jag ska börja nu direkt!
Får se hur många inlägg det blir innan jag slocknar =)
Jag ska börja nu direkt!
Får se hur många inlägg det blir innan jag slocknar =)
Egomorgon. Var på väg till gymet, men Fjan...
Egomorgon. Var på väg till gymet, men Fjant höll sig vaken alldeles för länge. I normala fall slocknar han på 3 min i vagnen, och är således pigg å gla' på MiniSats. Idag slog han på stort och somnade inte förrän vi nästan var framme... =\ Men då njuter jag av en köpp köffe sålänge =)