jessa

Ja då ska man försöka få ner en helt fantastisk händelse i ord då... hmmm =)

Hur som helst, Charlie var ju beräknad till den 14 dec men bestämde sig för att trotsa kylan och ligga kvar så länge det gick. Då vi helst ville föda i Ystad kom vinterns stora snöstorm som en mindre angelägen överraskning, och vi bestämde oss för att åka till christians föräldrar redan den 19e för att vänta ut tiden där och slippa köra i snöbös när det väl var dags. Dagarna spenderades i soffan med Super Mario Wii och med att ta igen en massa film vi missat. Dagarna släääääpade sig fram vill jag lova.

Måndagen 21/12 mådde jag allmänt tjyvtjockt och framåt kvällen började jag känna mig yr och det flimrade framför ögonen. Orolig för havandeskapsförgiftning ringde jag till förlossningen och fick komma in på en koll, men allt såg bra ut. Jag hade sammandragningar som var regelbundna men de kändes inte, så vi åkte hem igen.

sista bilden på magen. 21/12

På tisdagen vaknade jag vid sextiden på morgonen av ganska kraftig "mensvärk", men lyckades tänka bort det och somnade om till slut. När vi väl gick upp vid halv nio kände jag hur det liksom klickade till lite och att det rann till nertill så att säga. Jag kände i hela kroppen, att om det inte är på gång nu, ja då vet jag inte!
Gick på toaletten iaf, och  mycket riktigt hade slemproppen gått! Lycklig i hela själen gick jag in till Christian och sa: "Nu tror jag det blir bebis snart!!!"
Fördrev dagen med mer film och med att klocka värkarna. De kom med ungefär 5 min mellanrum. Som längst 13 min och som kortast 3.

Vid 15-tiden ringde jag in, och barnmorskan sa att så länge jag kunde andas mig igenom värkarna och prata som vanligt var det ingen fara.
Vid 18-tiden började det kännas ordentligt och jag lade mig i ett riktigt varmt bad! Skönt, men jag kan inte påstå att det hjälpte. Käkade lite middag och sen vid åttatiden ringde jag in igen, och då var vi välkomna! Härligt!!

Väl på förlossningen blev jag undersökt, öppen 3 cm och var välkommen att stanna kvar, för här skulle det bli bebis av! 
Här någonstans hade ju jag fått för mig att vi skulle ligga och läsa tidningar och äta godis mellan värkarna, men ack vilken bluff!! Värkarna kom ju tätt!
Jag ville inte ligga ner, utan lutade mig mest mot en stol fram till kvart i tolv då jag hoppade ner i badet igen. Eller hoppade... haha snarare vältrade mig. Skönt, men undrar hur de tänkte med det badkaret egentligen... hela magen hamnade ju ovanför vattenytan. Spolade med varmvatten under värkarna och det var ganska så uthärdligt.

02.30 gick jag ur badet, och börjar diskutera smärtlindring. Bestämmer att jag ska få prova lustgas, 50/50. Öppen 4 cm. Klockan 3 får jag en ny BM, och lustgasen kopplas.
Halleluljah! Jag blir kalaspackad!! Nu går allt ganska lätt, och det är  ungrfär som jag föreställt mig. Vi lyssnar på musik och pratar. Jag sitter grensle över en stol och Christian masserar mig i ryggslutet.



04.30 blir jag undersökt igen och är nu öppen 6 cm. Har fortfarande gott om energi och är glad över att det händer något. Lustgasen höjs till 60/40. Nu gör det ont, men jag klarar mig med lustgas och avböjer epiduralbedövning, precis som jag planerat innan. Känns skönt att jag än så länge har den förlossningen jag vill ha och att jag får vara delaktig i alla beslut.
Klockan 6 händer något och värkarna ändrar karaktär helt och hållet. De gör ont på ett annat sätt, och det börjar trycka neråt lite. Blir undersökt, och till min förvåning har det inte hänt ett skvatt sen halv fem.  En stund senare får jag en värk som inte var av denna värld, samtidigt som jag kräks och en av hinnorna spricker och lite av vattnet går. Jag har fortfarande grymt täta värkar som är ordentligt starka och man kan ju ha i bakhuvudet att jag haft täta värkar i ett dygn nu, så krafterna börjar tryta lite.

07.30 får jag ny barnmorska igen. den tredje sen vi kom in. De tycker att det går lite för långsamt och bestämmer att det är dags att ta hål på resten av hinnorna. Kvart i åtta plaskar det till och då visar det sig att vårt lilla Pyre har bajsat i vattnet. De sätter en sklapelektrod på Pyrets huvud eftersom CTG-maskinen blippar hela tiden så de får ingen bra kurva på hans hjärtslag. Detta visar sig lättare sagt än gjort och de får byta både elektrod och maskin ett flertal gånger. Här någonstans börjar jag tappa verkligheten lite och de närmaste timmarna känns som både tjugo minuter och en hel livstid...

10.55 är jag öppen 9 cm, och 11.45 är det bara en liten kant kvar. Äntligen får jag börja krysta och känna att jag GÖR något. Däremot ligger jag på sidan med ena benet i en gyn-bygel och det var inte ett dugg skönt. Lustgasmasken är min räddning tillsammans med Christian, som med sina underbara ögon håller kvar mig i verkligheten. Pyrets hjärtljud blippar dock varje gång jag får en värk, och detta gillas inte riktigt av läkaren.

Nu börjar delen av förlossningen jag tyvärr på ett sätt skulle vilja byta ut... Det börjar bli lite bråttom att få ut Pyret, så beslut om sugklocka tas. Detta tycker jag i efterhand tas utan att samråda med mig, men å andra sidan var jag så väck att det säkerligen var svårt att få kontakt med mig.. Nu är det folk överallt, och allmän svängdörr in till Förlossningsal 1.
12.20. Jag lokalbedövas, klipps lite fint och blir sedan i princip våldtagen av en nedkyld robot. Det var det värsta jag varit med om. Tänk själv att köra upp en kall dammsugare på fullt blås... Mmmmm.
Det kopplas värkstimulerande dropp, då jag inte får någon mer krystvärk och är helt okontaktbar. Big mistake! Det är som en hästspark i magen på mig och allt blir en enda djävulsk krystvärk. Läkaren frågar flera gånger om jag har krystvärk så han kan hjälpa till med klockan, men jag vet inte längre vad som är värk och vad som är panik. Jag bara vrålar. Dessutom har de kopplat de jäkla benstöden för högt, så jag får dessutom kramp i benet. Jag känner hur de sliter och drar, och jag är helt övertygad om att jag kommer stämpla ut för gott. Till slut stänger de av droppet och 12.48 kommer tydligen en liten Charlie äntligen ut. Jag fattar inte riktigt vad det är som ligger på mitt bröst, men ett par sekunder senare tittar jag in i de finaste mörkblå ögonen på jorden och jag inser att det är över!
Lycka!


Sen kom det fram att han tydligen fastnat lite med axlarna och inte kom någonstans, så de fick knäcka hans nyckelben för att han skulle komma sista biten.
Från första värken till han kom tog det alltså undefär 30 timmar och av dem så var iaf 25 helt underbara! Jag har alltid varit så fascinerad av hela graviditets- och förlossningsgrejen och är så himla glad att jag fått vara med om det. Tyvärr blev ju inte slutet alls som jag ville, och jag känner mig lite blåst på konfekten, men förhoppningsvis får jag köra hela racet själv nästa gång.
Då ska jag dock kräva fler ultraljud på slutet, och även en mätning extra. Detta hände nämligen även min mamma back in the days då min bror låg på bakning, fast hon snittades istället.. Tydligen har vi lite tighta bäcken, så 4kilosklumpar är nog inget för oss. Jag kom ju den vanliga vägen, och jag var ju flugviktare jämfört med brorsan.

Sen fick vi ju ligga kvar nästan en hel vecka, men det tar vi i nästa inlägg!!
Pöss!!