jessa

Det här med separationer är alltid svårt.

Ofta hänger man fast vid något lite för länge, trots att man inte mår bra av det.

Trygghet?
Säkerligen.

Rädsla?
Absolut.


När man hängt ihop så länge som vi så är det inte så lätt att bara klippa rakt av.
Det måste få ta lite tid.

Vi har haft mycket roligt ihop, men en av oss har alltid (?) haft roligare än den andra.

För mig har det funits en konstant närvarande tagg av irritation och frustration ivägen för den där riktigt sanna och äkta kärleken.
Fast sen Charlie föddes har kärleken vuxit till sig en smula, det måste jag erkänna, men inte tillräckligt mycket.

Jag har försökt säga farväl så många gånger innan, och jag hoppas innerligt att det här är den sista.

Det är dags nu.

Jag är trött.

Trött på att vara dold bakom en yta som inte är jag.


Det kommer absolut att ta ett bra tag, men det får det vara värt.



Nu får du faktiskt inse att jag menar allvar den här gången.

Jag vill göra slut med dig.


Så kära.. nej inte så speciellt kär faktiskt...
Så släng dig i väggen tjokkismage och 15 års övervikt.

Jag är klar med dig nu!

Klamra dig inte fast, utan inse att det är bäst för oss båda, ok?

Ha ett bra liv någon annanstans, och kom inte tillbaka.

Nu är det iofs 1 och en halv vecka sen, men jag har haft fullt upp så har inte hunnit skryta med mitt senaste framsteg i löpningen.
Det här var ett stort steg mentalt för mig och jag vill tacka Älskling, Håkan Hellström, Robyn och Lady Gaga för pushning och inspiration. Utan er hade jag inte klarat det!




10, 12 km.
En smärre evighet tog det men jag kom runt.
Utan att stanna en endaste gång.
Det var en sådan känsloladdning att komma i mål... Jag var tvungen att gå ett par hundra meter efter målgång, annars hade jag börjat gråta samt spytt rätt ut.

Men jag gjorde det, och nu vet jag att ingenting är omöjligt!!