jessa

Ibland undrar jag hur jag tänker..

Charlie är inne i en period nu när han sover ruggigt bra. Han är lätt att söva, även om han fortfarande inte kan somna i egen säng, men vi ska börja jobba lite mer aktivt med det nu också.
Igår somnade han 18:45 och sov fram till 05:45 med en enda liten nappistoppning när vi gick och lade oss! Det är ju för tusan 11 timmar.
Han blir lite störd när vi kommer in och stökar, men det finns inte så mycket att göra åt den saken.

Problemet är väl snarast att jag är halvdöd sådär tidigt på morgonen, men det handlar ju om proriteringar.
Hade jag varit lite smart hade jag ju gått och lagt mig runt 21-22 och då fått 7-8 härliga sömntimmar, men icke.
Jag läser.
Och lääääser.
Å så läser jag lite.

Eller ser en film.
Eller tar igen lite serier.

Men senast 23.30 brukar vi ändå gå och lägga oss så sömnen räcker faktiskt ändå.
Jag är bara så gaaaalet morgontrött.

Dagtid sover han två perioder. Ca9-10 och 13.30 -15.00 ungefär. Det fungerar bra, så det får vara så nu tills han börjar på dagis.

Nattskräcken då?
Jo, den kommer och går.

Förra veckan hade han två attacker.
Nu kommer de nästan alltid 2-2,5 timmar efter att han somnat, vilket verkar stämma bra med REM-sömnsteroin. Det som händer vid nattskräck är att hjärnan klyddar till det när den ska gå från djupsömn till lättsömn, och det blir som en liten kortslutning i hjärnan. En liten störning som yttrar sig som så att vår lilla älskling börjar skrika hysteriskt, är okontaktbar, och stel som en pinne i kroppen.
Skriken är outhärdliga..
Första gången blev jag så jäkla rädd. Trodde han hade lyckats bryta foten mellan spjälorna eller något.
På bvc fick jag bara höra att det var mardrömmar, men jag kände på mig att det där hysteriska inte bara var mardrömmar. Det hade han ju också, men det var ju mer att han låg och gnydde och snyftade lite ibland.  Nattskräcken kommer verkligen från ingenting till 100 på typ en sekund.

Han tittar, men man ser att han liksom inte är där. Attackerna håller i sig allt från 5 min till en halvtimma, och det är fruktansvärt.
Nu kan jag hålla mig ganska lugn och vyssar och sjunger försiktigt i hans öra, men det hjälper föga. En del säger att man inte ska plocka upp de små, utan låta det gå över, men jag kan inte bara sitta och titta på när han spänner sig som en fiol och skrikerskrikerskriker. Jag vill ju få honom att känna sig trygg.
Helt plötsligt går det över och man ser hur ljuset tänds i ögonen igen. Han verkar inte må dåligt av det efteråt.

Tydligen är det vanligast att nattskräck kommer när de är i 3årsåldern, men även yngre barn drabbas. Jag tror Charlie bara var 6-8 veckor första gången. Jag är iaf glad att det inte är som när han var en liten spädis och kunde få attackerna när som helst på natten... Runt 02 var vanligast då, eftersom han oftast åt runt 23.30. Snacka om att man blev livrädd när man rycks ur sömnen av ett hysteriskt avgrundsskrik från sin lille palt.

När de blir äldre yttrar det sig mer som fruktansvärda drömmar, och barnen pratar ofta samtidigt. Det kan växa bort med åren, eller så övergår det i sömngång.

Vi får väl se hur det utvecklas med åren.

Nu... Kaffe!!!

Pöss på er.


.