Det här med vikthets.
Jag var 14 år när jag började jaga kilon.
Sen dess har jag aldrig slutat.
Mer än halva mitt liv.
Tänk vad några kommentarer i skolan kan ställa till med.
Och då var jag ju inte ens tjock.
Det blev jag ju av tröstätandet jag ägnade mig åt när jag deppade över de där kommentarerna.
Det är ju sorgligt hela vägen in i betongen.
Tragiskt till och med.
På 15 år har jag inte känt mig helt nöjd med min kropp en enda dag.
(Det skulle varit under graviditeten i så fall, och efter förlossningen. Inte för den var snygg, utan för den höll ihop. Nästan iaf.)
Jag är inne i en period just nu där jag bara känner hopplöshet.
Jag har verkligen varit noga med kosten, och försökt träna när jag fått för lilleman, men det händer inte ett skvatt. Nåt kilo ner kompenseras snabbt som attans av nåt kilo upp.
Suck.
Jag har ju för fan till och med börjat springa. Sammanlagt har jag sprungit strax över 15 mil sen jag köpte löparskorna.
Innan dess hade jag sprungit max en halvmil på en hel livstid.
Nu tjurar jag ihop och säger som en fyraåring att det är inte rättvist!
Den krassa verkligeheten är att dagen efter förlossningen vägde jag 4-5kg mindre än nu.
4-5 kg mindre än när jag blev gravid. Så jag väger exakt lika mycket som när jag blev gravid. Min kropp verkar vara inställd på den här vikten, och verkar vara fastlimmad där.
Förjävla störigt.
Jag är sjukligt avundsjuk på alla smala människor som kan äta vad de vill, skita i att träna och inte gå upp mer än 12 gram på ett år.
Jag vet att min kropp är stark, har bra värden och mår bra, men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i det just nu.
Jag vill kunna köpa vilka kläder jag vill, känna mig sexig som en pinuppa och strutta runt i en liten bikini i sommar.
Ytlig?
Absolut.
För tillfället känns det som att kroppen kan vara rostig som fasen på insidan, bara jag får känna mig nöjd med utsidan en enda dag.
Slippa känna ångest över att hoppa över gymet nån dag, kunna köpa en Jappjävel och njuta av den utan att repetera i huvudet att det får bli en lite längre löprunda ikväll, kunna dricka ett glas rött utan att se den blinkande neonskylten "120 kaolorier".
Men jag tänker inte ge upp.
Att jag vill kunna göra allt det där är tillräcklig motivation för fortsätta kämpa.
Sen dess har jag aldrig slutat.
Mer än halva mitt liv.
Tänk vad några kommentarer i skolan kan ställa till med.
Och då var jag ju inte ens tjock.
Det blev jag ju av tröstätandet jag ägnade mig åt när jag deppade över de där kommentarerna.
Det är ju sorgligt hela vägen in i betongen.
Tragiskt till och med.
På 15 år har jag inte känt mig helt nöjd med min kropp en enda dag.
(Det skulle varit under graviditeten i så fall, och efter förlossningen. Inte för den var snygg, utan för den höll ihop. Nästan iaf.)
Jag är inne i en period just nu där jag bara känner hopplöshet.
Jag har verkligen varit noga med kosten, och försökt träna när jag fått för lilleman, men det händer inte ett skvatt. Nåt kilo ner kompenseras snabbt som attans av nåt kilo upp.
Suck.
Jag har ju för fan till och med börjat springa. Sammanlagt har jag sprungit strax över 15 mil sen jag köpte löparskorna.
Innan dess hade jag sprungit max en halvmil på en hel livstid.
Nu tjurar jag ihop och säger som en fyraåring att det är inte rättvist!
Den krassa verkligeheten är att dagen efter förlossningen vägde jag 4-5kg mindre än nu.
4-5 kg mindre än när jag blev gravid. Så jag väger exakt lika mycket som när jag blev gravid. Min kropp verkar vara inställd på den här vikten, och verkar vara fastlimmad där.
Förjävla störigt.
Jag är sjukligt avundsjuk på alla smala människor som kan äta vad de vill, skita i att träna och inte gå upp mer än 12 gram på ett år.
Jag vet att min kropp är stark, har bra värden och mår bra, men om sanningen ska fram så skiter jag fullständigt i det just nu.
Jag vill kunna köpa vilka kläder jag vill, känna mig sexig som en pinuppa och strutta runt i en liten bikini i sommar.
Ytlig?
Absolut.
För tillfället känns det som att kroppen kan vara rostig som fasen på insidan, bara jag får känna mig nöjd med utsidan en enda dag.
Slippa känna ångest över att hoppa över gymet nån dag, kunna köpa en Jappjävel och njuta av den utan att repetera i huvudet att det får bli en lite längre löprunda ikväll, kunna dricka ett glas rött utan att se den blinkande neonskylten "120 kaolorier".
Men jag tänker inte ge upp.
Att jag vill kunna göra allt det där är tillräcklig motivation för fortsätta kämpa.
Kommentarer
Postat av: Darya
HEJA!!!!
Och jag saknar dig.
Postat av: johanna
hejsan vännen vet hur det känns allt ang vikten det är förjävligt man mår jämt skit de flästa tycker att jag har fuskat till mig min nuvarande vikt efter oprationen men man måste ju tänka längre än så jag har förlängt mitt liv det var inte meningen att man skulle väga 134kg tänk nu ligger jag på 80 och mår jättebra är rörligare men jag vet hur det känns op förändrade mitt liv kan alltid finnas som alternativ massor med kramizar johanna
Postat av: Josse
Jag är så jäkla impad av dig och din kämparglöd!!
O jag vet av egen erfarenhet att det betyder föga när jag säger att jag tycker att du är en babe however...men jag säger det ändå. Du är en babe!
Puss
Postat av: Moa
Du är en kämpe och en helt underbar person!
Glöm inte bort det vännen!
Stor Kram
Trackback