jessa

Det här med separationer är alltid svårt.

Ofta hänger man fast vid något lite för länge, trots att man inte mår bra av det.

Trygghet?
Säkerligen.

Rädsla?
Absolut.


När man hängt ihop så länge som vi så är det inte så lätt att bara klippa rakt av.
Det måste få ta lite tid.

Vi har haft mycket roligt ihop, men en av oss har alltid (?) haft roligare än den andra.

För mig har det funits en konstant närvarande tagg av irritation och frustration ivägen för den där riktigt sanna och äkta kärleken.
Fast sen Charlie föddes har kärleken vuxit till sig en smula, det måste jag erkänna, men inte tillräckligt mycket.

Jag har försökt säga farväl så många gånger innan, och jag hoppas innerligt att det här är den sista.

Det är dags nu.

Jag är trött.

Trött på att vara dold bakom en yta som inte är jag.


Det kommer absolut att ta ett bra tag, men det får det vara värt.



Nu får du faktiskt inse att jag menar allvar den här gången.

Jag vill göra slut med dig.


Så kära.. nej inte så speciellt kär faktiskt...
Så släng dig i väggen tjokkismage och 15 års övervikt.

Jag är klar med dig nu!

Klamra dig inte fast, utan inse att det är bäst för oss båda, ok?

Ha ett bra liv någon annanstans, och kom inte tillbaka.