jessa

..ville jag bli arkeolog.

Eller bibliotikarie.

Eller astonaut.

Eller professor. (en sån med grå lång tvinnad mustasch)

Eller privatdetektiv.

Eller journalist.


Jag blev kock.

Varför?
Ärligt talat?
Jag vet inte.

Pappa är kock.
Brorsan är kock.

Man kan nog säga att jag har det i blodet.

Men sanningen??

Jag ville gå Media, sökte och kom in.
Jublande glad.
En liten stund.

Jag var 15 år, osäker på mitt eget värde och tveksam till min egen kapacitet.
Sedan början på 2a klass hade jag fått hör saker från ett par mina klasskamrater som inte var speciellt snälla, och till slut tar man åt sig, oavsett hur mycket skinn på näsan man har.
Mot slutet av högstadiet var det snarare så att jag inte fanns.
Det jag sa spelade ingen roll, och enda gången jag var OK var om någon behövde hjälp med något skolarbete.

Den där dagen när intagningsbeskedet kom insåg att jag inte stod ut en sekund till med någon som nedvärderade mig och inte accepterade mig för den jag var.
3 år till på gymnasiet med folk som jag avundades och som inte såg mig?
No way.

Jag tackade nej, och valde mitt andraalternativ.
Min B-plan.
Det jag visste att jag var grym på, men som inte var någon utmaning för mig.

Jag gled igenom gymnasiet.
Utan att jobba för det ett dugg.

Det kan jag såklart ångra idag, men då var jag en vilsen tonåring.
Hur kan man kräva av dagens ungdomar att de ska veta vad de vill jobba med om 5 år,när de oftast inte ens vet vilka de själva är??

I min nya klass kände jag inte någon.
Jag visste vilka vissa var.

Den coola tjejen som var ihop med han den där, och de brukade spela golf i caféet.

Han den där i min parallellklass som gick samma matte som mig. Han skrev av mig och fick bättre betyg för att han kunde konsten att snacka.

Min kusins granne.

Min kusins grannes kompis.

Och så  han. Han den där som satte igång stenens rullning i 2an. Han som bytte skola i 3an. Som jag kastade en sten i huvudet på efter att han kallat mig "Fett-Maja" en gång för mycket.


Åren gick.
Jag fann mig själv.
Och jag fann andra.

Den coola tjejen och kusinens grannes kompis är idag mina två bästa vänner, trots att vi inte umgicks alls under gymnasieåren.

Han den där i min parallellklass och jag har delat mycket genom åren.

Och han som jag kastade sten på? Han var också bara en vilsen liten skit som gav sig på andra för att imponera. Han blev en helt okej kille han oxå.


Livet springer iväg och man vet aldrig vilka vändningar det tar.




Men jag blir nog aldrig arkeolog.