jessa

Jag har alltid känt mig trygg i Malmö.
Jag kanske är naiv eller har för stort förtroende för folk, men har aldrig innan varit rädd för att ta mig hem från jobbet halv tolv på kvällarna.

Men det var innan ikväll.

Mitt jobb ligger så centralt det kan i Malmö, och bussen hem går bara ett 20-tal meter från jobbet samt att det är max 100 meter från min avgångshållplats och hem. Det har alltid känts bra.

Ikväll gick jag som vanligt ner mot Studentgatan och hör att det är lite livat därnere, men vafan liksom. Det är ju Valborg.
Jag var inte direkt beredd på det koppel av 10-13-åringar som stod därnere. Ca 25-30 st skulle jag väl tippa på. De var ordentligt högljudda och ägnade sig åt att kasta smällare och skit på förbipasserande bilar. Mellan varven skickar de runt lite tändargas att dra i sig. Mogna grabbar. Varje gång polisen åkte förbi stod de som fromma lamm, men så fort blåljusen var utom synhåll var det dags för upplopp igen.
Jag tyckte det var obehagligt och ställde mig en bit bort. 3 min kvar till bussen. Som blev 5 min. Som blev 7 min. Jag blir galen på de där info-tavlorna.

Då kommer det två grabbar i 20-årsåldern och går förbi först kopplet och sen mig, och jag vet inte vad som hände, men plötsligt skriker en av småskitarna "-Vafan sa du om min syrra din jävel?" (behöver jag ens förklara att samtliga slynglar var av invandrad härkomst?) och vips så hade de där två stackars grabbarna 15 sparkande, spottande slående idioter över sig!! Nu snackar vi småskitar som väger max 40 kg och är knappt 2 äpplen höga. Men det blev ett jäkla tumult. Som tur var kom en taxi och tutade och stannade, och såg till att det lugnade sig lite.

Nu börjar jag tycka att det är rejält skrämmande, men det står iaf ett par stycken normala vuxna i närheten så jag sållar mig till dem. Bussen kommer, men vad gör ungdjävlarna då? Jodå, sparkar. slår, kastar smällare och skit på den, så busschauffören bara åker förbi! Jag förstår att han inte vill ha på dem på bussen, men hallå? Vi som stått där i typ en halvtimma då? "Nej nu går jag fan hem". Men ungarna börjar ju oxå gå åt mitt håll, och jag tittar längtansfullt tillbaka mot busshållplatsen och väljer att vänta ytterligare en kvart på en buss som går nästan hela vägen hem.
Betydligt lugnare den här gången och jag mer eller mindre sprang hem från Nobel med nycklarna hårt lindade runt handen och 112 inslaget på mobilen. Fyfan.

Hur kan ett par 11-åringar ta ifrån mig min trygghet?
När jag ser sånt här undrar jag bara var deras föräldrar är? När jag var 11 tvingades jag med på långtråkiga majbrasor vid Stallet hemma. Det var inget att välja på.
Tiderna förändras tydligen.