Saknad
Jo.
Jag skulle kunna tänka mig en repris.
Hitta barnet
V to the A to the B.
Ännu en dag i rastlöshetens tecken.
Men blöjorna har prisad vare nån nånstans återgått till det normala.
Visst är det mysigt att vara hemma och tanka lite kvalitetstid, men jag kan inte förstå vad som är så fascinerande med att sitta och leka med brio-tågbanan i timma efter timma.
Och själv vägrar han sitta. Näe, jag får vackert "itta" på golvet och titta på. För nix, jag får inte ens snudda vid tågen själv heller.
Jag är ganska tacksam för att vi gjorde lekrum av kontoret. Nu har han ju ett ställe där han kan röja bäst han vill, utan att jag och Christian behöver svära över alla legobitar-bilar-tåg-grytor-leksakspannkakor-klossar-etcetera.
För oftast ser set ut så här:
Åååååka pendeltåg!!
Jamen vilken bra start på dagen.
Imorse hade vi en liten diskussion hemma i sängen eftersom Lillkillen haft en jobbig natt. Men ingen feber så vi sa att vi kör på, de ringer ju från dagis om han inte orkar.
Pallrar mig upp och tar 05:48-tåget in mot Malmö.
Vid Oxie kommer första blöjrapporten, och strax därefter den andra.
Magsjuka.
Yay!
När man jobbar med livsmedel, som jag gör, är det ju ganska noga det där med magsjuka. Så när Charlie är magsjuk är det jag som är hemma för att inte smitta ner ett helt hotell.
Så det var helt enkelt bara att byta till vändande tåg på Centralen och ringa runt och vab-anmäla.
Då visar det sig att halva dagis är utslaget och att det kräktes hej vilt på avdelningen igår.
Skoj.
Jätteskoj.
Nu hoppas jag bara att det håller sig till en sida på honom, och att det går över fort.
Morgonfunderingar
Efter många olika varianter på "hur ska båda hinna träna på eftermiddagarna/förkvällen helst innan vandalen nattas??" har jag helt enkelt kommit fram till att om jag ska få lite kvalitet i mina pass utan stress så är det att träna på morgonen som gäller.
Innan jobbet alltså.
Det lilla kruxet är ju dock att jag börjar klockan 7.
Eller helst 6:40 så jag kan flexa lite och hinna med 16:08-tåget hem.
Det innebär att jag alltså måste ta 04:49-tåget in till jobbet.
Det är DÅ, just där på morgonen/mitt-i-natten när klockan ringer, som det känns som en katastrofal ide att träna överhuvudtaget.
Nästan så jag hellre är en tjock slöfock.
Nästan.
Men just nu sitter jag på tåget iallafall.
Vilket leder mig till min andra fundering...
Hur många vuxenpoäng får man när man föredrar att vara varm och således åker till jobbet i termobyxor vs vanligt klädd och frusen?
Igår struttade jag runt i långkallingarna som jag köpte -03, ackompanjerade med stora hål i arsle och gren men ändå är de varmare än många andra byxor i min ägo. Med termobyxorna över gick jag sedan en powerwalk med busfröt och jag frös inte ett endaste dugg =)
Thailand!
Kallt som fan är det ju jämfört med de dryga 35 graderna man vistades i därborta, men det får man väl ta.
Flygresan till värmen gick bra. Charlie sov under starten och skötte sig förvånansvärt bra under resan, och somnade strax innan 20 svensk tid.
Tackar högre makter för att vi valde Sun Class, lite bredare säten och mer plats framför, vilket gjorde att Charlie kunde sova gott på golvet i ett litet bo av filtar, kuddar, nappar och en Iggle Piggle.
Mamman och pappan kunde dock inte sova, och väl på plats i Kamala var det ju svintidig morgon, så rummen var ju inte heller klara. Men bara att rota fram lite kläder modell bikini och full solskyddmundering till barnet så gick förmiddagen ganska bra ändå.
Rummet vara kanon, med utsikt mot poolen, och stranden låg en 5minuterspromenad från hotellet.
Det är verkligen sant det där med att thailändare älskar barn, och Charlie gjorde sig snabbt hemmastadd både i restaurang, reception och hos "Billosarna", dvs tuktuk-stationen utanför hotellet. Där kunde han sitta på huk och skrika "Hejdå billo, Hejdå billo" till alla som åkte förbi huuuur länge som helst.
Lite bilder ska ni väl få se oxå =)
Trött kille redan i taxin till Sturup.
Skåla med faffa på flygplatsen
Nu lyfter vi!!
Den älskade "billo":n som vi köpte illa kvickt.
Dynamit-Harry!
Solnedgången första kvällen
Min älskling med en av alla finesser på kameran!
På "Tiger" i Patong.
För exakt 3 år sedan satt vi här och åt, och då var Charlie inte ens påtänkt!
Älskade Faffa å Lillskiten.
Med vår privata taxi-chaffis när vi spanade in vattenfall en dag.
Christian kör lite "tysk turist"-style dagen till ära.
Hela lilla familjen åker billo.
Strandgos med pappa
Här har rädslan för sand lagt sig, men fortarande måste han ha badskorna på sig <3
Fammo, Liten å Älskling
Börjar i alla fall komma underfund med mina triggers på den där förbannade panikångesten nu. Stress, press, ätit dåligt, hormonrubbningar (mens eller ägglossning), alkohol och sömnbrist. 3 eller fler av dessa och det brukar gå snett, men nu är det ju typ 2 år sedan jag hade en sist. Alltid nåt iaf!
Men en sak vet jag.
Aaaaaalrig att jag ger mig på en flygresa på 14 timmar med mellanlandning, på dagtid med en 2åring igen.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
Jag var så lättad när vi äntligen kom hem att tårarna bara forsade.
Fyfan vilken pärs.
Bästaste.
Det sämsta med att bo i hus när det är kallt som fanken ute är att man i princip blir barskrapad om man ska ha det varmt å skönt inne.
Det bästa med vårt hus när det är kallt som fanken ute är vår kamin!
Vi har varit dåliga på att elda hittills men nu har vi kommit igång och idag har den sprakat trivsamt sen klockan 8 imorse.
Mysigt värre, och en skön, mjuk värme sprider sig nu hela vägen upp till vårt smällkalla sovrum hoppas jag =)
